Degerbybon Sten Johansson samlar på pansarvagnar och krigsmateriel från andra världskriget och har en av de största samlingarna i Finland med ett tjugotal pansarvagnar. Degerbyborna Lena Selén och Berndt Gottberg samlar på berättelser från Porkalaparentesen.
En bit från Ingå centrum, i Torp, finns också ett krigshistoriskt museum med allt från kanoner till militärfordon och annat krigsmaterial. Ett flertal samlingar med krigsminnen finns i Ingåtrakten. Krigets spår syns i samlandet i Ingåtrakten, men nu börjar det äntligen vara okej att samla krigsminnen.
Jag besöker Sten Johansson på hans gård i Degerby, Degerö gård. Han öppnar en stor hall bredvid bostadshuset och hakan faller på mig då jag ser att hallen är full av pansarvagnar och andra militärfordon.
- Jag har koncentrerat mig på fordon och främst pansarfordon. Tiden kring andra världskriget är jag mest intresserad av. Jag samlar också på grejer från kalla kriget, det blir egentligen ändå fram till år 1991.
Efter att ha åkt en tur med en av pansarvagnarna går vi till den gamla ladugården bredvid som också är full med fordon. Det hela känns smått absurt. Men på ett mycket positivt sätt. Tänk att någon kan vara så passionerat intresserad.
Vi går längs rader av fordon på båda sidor om mig, Det är ett lätt skumrask medan Sten beskriver en tysk halvbandvagn, en liten lastbil som visar sig vara en kopia på en amerikansk Studebaker använd på Porkalaområdet och en Uisko-båt som använts i Dragsvik. När vi kommit riktigt långt in i den stora byggnaden öppnar han ytterligare en dörr.
- Varsågod och stig in. Det här är är den hemliga ryssbaren, Sovjetbaren.
I baren står en gammal Moscovitch-bil, en kanon. Sovjetflaggor och Lenin hänger på väggen i flera exemplar. Här finns Stolichnaya Vodka och gammal rysk tobak på bordet.
Sten Johanssons hobby har i dagens läge blivit också ett levebröd. Men han har inte samlingen öppen för allmänheten utan tar emot exempelvis företagsgrupper och hyr ut fordon, uniformer och annan utrustning, främst till teatrar och filmer.
- Jag har också uniformer så att jag kan förse en grupp med ryska, tyska eller amerikanska uniformer och fordon så att det blir ett komplett paket.
Började på allvar i mitten av 1990-talet
Sten bodde i höghus i Helsingfors då han skaffade sina första mindre grejer i början av 1980-talet men insåg att han behövde större utrymmen för att kunna samla.
- Jag började sedan på allvar efter 1996 då när jag hittade den här gården och flyttade ut hit till Degerö. Det var en del av mitt komma-loss-från-ekorrhjulet.
Degerö gård har dessutom en stark historisk anknytning till hans samlarintresse. Den var under Porkala-parentesen gränsstation nummer ett. Bredvid gården fanns en pansarvagnsbas och på gården har pansarvagnar underhållits och reparerats.
Sten Johanssons senaste pansarvagn kom till honom för någon vecka sedan.
- Jo, jag har fått familjetillökning. Den hade stått instängd i tiotals år i London, ingen hade kört den. Nu kom den på måndagen via Nordsjö hamn och sedan transporterades den till mig.
Internet är ett mycket effektivt ställe att hitta fordon idag på.
Det är en stor hobby ute i världen att samla på militära föremål. I synnerhet i England, i USA också. Men egentligen hör Finland till det liberalaste länderna att samla militärfordon i då det gäller licenser och byråkrati. Till exempel i Tyskland är det mycket svårare.
Lena och berndt samlar på Porkala-berättelser
En annan samlare i Degerby är Lena Selén som tillsammans med Berndt Gottberg driver museet Igor med minnen från Porkalaparentesen. De samlar främst berättelser. Jag träffar dem i museet Degerby Igor, ett litet trähus mitt i Degerby. Stället som en gång varit kommungård är nu prytt med saker och historier från golv till tak. På gården står en röd liten sidobyggnad som innehåller fler historier, fler föremål.
- Det började med att Ingå kommun bad mig skriva en bok om Degerbybornas upplevelser av evakueringen. Då började det komma berättelser och föremål. Sedan kom Bernt kom med fler bilder, fler föremål, fler berättelser. Och mitt i allt satt vi där med en massa föremål då boken var färdig. Exempelvis en taggtråd, ett dörrhandtag.
År 1997 öppnade Igor där både föremål och historierna samlades. Det har också blivit två böcker till.
- Just nu håller vi på med en bok om karelarnas historier. De är förvånade över Porkala och känner inte till att finländarna också varit evakuerade.
Lena och Berndt formligen bubblar av berättelser. De berättar om kulturen på området under Porkalaparentesen och om damerna som bott i Igor, som tidigare varit kommungård.
- Vi försöker plocka de berättelser som inte varit internationellt kända, säger Lena och Berndt.
Intresset ökat bland unga
Både Sten Johansson och Lena Selén talar om ett ökat intresse för krigshistoria bland unga.
- Vi har nu börjat få hit 30-40-åringarna, det är ett nytt fenomen, säger Lena Selén.
Också r Johansson sett ett ökande intresse hos ungdomar.
- Jo, det har ökat, det måste jag säga. Kanske också därför att de spelar krigsspel på datorerna och sedan vill veta att vad det var på riktigt.
Det har under en lång tid funnits en motvilja mot att samla på gamla krigsminnen i Porkala-trakten.
- Det börjar dö ut nu. Det var närmast de som kom tillbaka och såg förödelsen som Porkalaområdet hade mött. De ville glömma så snabbt som möjligt. Det såg man i Estland efter 1991 - esterna ville glömma allt som hade att göra med Sovjettiden - och förstöra allt som hade med
Sovjettiden att göra. Men onekligen, det är en del av historien. Och förstör man historia så är det att förstöra kultur.
- Förut kom inte alls veteranerna hit till Degerby Igor ,säger Berndt Gottberg.
- Det fanns så hemskt mycket aggressioner. Det fanns hemskt många som var sura. Men nu börjar det bli så länge sedan, fyller Lena i.
Visioner för framtiden
Så vad blir kvar för eftervärlden av allt det arbete som dessa samlare av krigsminnen har gjort?
- Våra böcker, säger Lena. Men framtiden ligger nog också i den byaportal på nätet som vi jobbar med. Där kan vi lägga ut mer information i form av berättelser och bilder. Vill man nå en bredare publik så är det via nätet.
- Där är också viktigt att vi har text också på ryska, säger Berndt.
Sten Johansson strävar efter att i något skede kunna öppna samlingarna för
allmänheten.
- Jag har ju en dröm, att det ska bli ett museum det här en dag, jag börjar ju ha utrymmen. Men det ska inte bara vara fordonet utan tilläggsutrustningen, uniformer, vapen...
Vi avslutar rundturen hos Sten Johansson genom att åka till hans lager en bit bort. Men det som han kallar för lager visar sig vara tre stora hallar fulla med fordon och ett stort uteområde, också fullt med grejer. När jag ser allt tror jag inte mina ögn. Det kan ju inte vara möjligt. Men det är det.
Jag frågar Sten vad han lagt ut för pengar på sin hobby genom åren.
- När, jag har inte räknat. Och jag vågar inte ens räkna i det här skedet...
När han beskriver sina pansarvagnar, lyfter upp händelser ur den finska krigshistorien och berättar om det kommande projektet att åka till Normandie om några veckor så glittrar det i hans ögon. En passion som kännetecknar alla stora samlare. Jag ser samma passion som också glittrade i Lenas och Berndts ögon då de beskrev detaljer ur Degerbys historia.
Det glittrar alldeles speciellt då Sten berättar om de riktigt stora maskinerna.
- Jojo. Det är mitt pojkhjärta som bultar än. Det har inget med åldern alls att göra...