Temat för Hangö teaterträff är i år vind för våg och det syns på många olika sätt.
Teaterträffens själ och hjärta Antonia Ringbom var med och grundade Hangö teaterträff för 23 år sedan. Då var det en betydligt mindre tillställning.
- Det var kanske tio evenemang då, säger hon. Då fanns ett behov av festivalen bland annat för att olika fria grupper tyckte att de aldrig såg varandras föreställningar.
Ingen ambition att växa
Enligt Ringbom är det viktigt att det är en teaterträff och inte en festival, för att det ska vara en mänskonära och okomplicerad tillställning. Då träffen fyllde 20 år ordnades ett femtiotal evenemang och det töjde på teaterträffens gränser.
- Vi vill inte växa, det har inte varit ambitionerna, säger hon. Det handlar om att få ett bättre och bättre innehåll och att vidga publikunderlaget så att både Hangöbor och Västnylänningar hittar hit samtidigt som vi har en öppen relation utomlands. Fönstret utåt är viktigt för den finlandssvenska teatervärlden.
Flera föreställningar om utstötta mänskor
Robin Sundberg är ny verksamhetsledare för Hangö teaterträff. Han besökte teaterträffen första gången 1998 och har varit med sedan dess.
- Mitt jobb har jag mest gått ut på att göra ansökningar för att få ihop pengar till träffen. Dessutom har jag sett pjäser för att se vilka som passar och som kan komma till Hangö.
Årets tema är vind för våg. Det har sprungit ur teater Viirus projekt "Meeting the Odyssey", som är väldigt synligt på årets träff.
- Vi har också andra föreställningar som relaterar till utstötta mänskor. Temat syns till exempel i diskussionen om köpa och sälja sex efter Svenska teaterns pjäs "Kvinna till salu" och Sirusteaterns pjäs "Under" av Lars Norén, säger Sundberg
Festligt mottagande för Hoppet
Skonaren Hoppet, som är ett trettio meter långt träfartyg, löpte in i Hangö hamn på torsdag eftermiddag. Det är teater Viirus som seglar med skeppet och pjäsen "Memories For Life" hade premiär i St Petersburg för några dagar sedan. Därifrån har gruppen sedan seglat vidare till Hangö.
- Det var jätteroligt med orkester på bryggan och sång och champagne, så jag blev nog väldigt rörd av att få ett sådant här mottagande i min hemstad, säger Matilda Sundström, som är administrativ ledare för teater Viirus.
Seglatsen med Hoppet är en del av det europeiska projektet "Meeting the Odyssey", där teater Viirus är en av huvudarrangörerna. Projektet startade i St Petersburg eftersom idén ursprungligen var att göra en resa genom Europa.
- Vi tyckte att det var viktigt att börja utanför EU, så att vi inte bygger upp högre murar runt det europeiska fortet, säger Matilda Sundström. Vi fick ett jättebra mottagande i St Petersburg. Det kändes symboliskt att komma med ett estniskt skepp med en mångkulturell besättning och ligga mitt i Nevafloden, där utländska fartyg egentligen inte får vara.
Enligt Maria Lundstöm var publikmottagandet väldigt annorlunda i Ryssland än i Finland och publiken gav bland annat stående ovationer efter alla föreställningar.
Det förflutna möter nuet
Grundidén i pjäsen "Memories For Life " har varit att ge sig ut på en resa efter det förflutna och att söka kopplingar mellan nutid och dåtid. I praktiken har projektmedlemmarna besökt äldreboenden runt om i Europa och lyssnat på den äldsta befolkningens berättelser om sina liv.
- På scenen uppstår det ett möte mellan nu och då via skådespelarnas gestaltningar. Och så handlar det mycket om att blicka tillbaka och minnas sitt liv och se vilka temat som uppstår ur det, säger Maria Lundström.
I Hangö består publiken till stor del av bekanta och vänner och kollegor, så Maria Lundström tror att pjäsen får ett gott mottagande också här.
- Här blir det aningen intimare, utrymmet är mindre och publiken är mindre, säger hon.
Från Östersjön till Medelhavet
Projektet "Meeting the Odyssey" pågår i tre år. I år seglar projektgruppen omkring i Östersjön med Hoppet, nästa år är den i västra Medelhavet och den sista sommaren 2016 turnerar gruppen i den grekiska övärlden.
Förutom föreställningen "Memories For Life", som visas på många olika ställen, så jobbar också en utomstående regissör med lokala invånare och konstnärer och sätter upp en snabbföreställning på några få dagar.
- Runt det här händer det olika saker på varje ställe, säger Sundström. Här i Hangö är vårt koncept designat så att det passar in i teaterträffen. Det blir egentligen som små minifestivaler runt om i Europa.
Enligt Maria Lundström tillför seglatsen nya mänskomöten och nya samarbetsmöjligheter.
- Det är inte alltid man kan göra en föreställning med konstnärer från sex eller sju olika länder som vi har gjort nu, säger hon. Och att komma till en stad och ta sig an de lokala frågorna genom våra snabbprojekt är berikande.
Både Maria Lundström och Matilda Sundström har en stram tidtabell, men båda tänker gå och titta på Svenska Teaterns pjäs "Kvinna till salu". Det är en pjäs som bygger på Jeanette Björkqvists text, som i sin tur baserar sig på autentiskt material från rättegångar om prostitution och kvinnohandel i Finland.
Obehagligt på vår bakgård
Anna Hultin och Niklas Åkerfelt är de skådespelare som är med i pjäsen "Kvinna till Salu" och de kommer också att vara med i den diskussion som ordnas efter föreställningen.
- När vi började sätta in oss i materialet om mänskohandel och sexhandelsoffer så blev det snabbt klart att det är obehagliga saker som mänskor måste ta ställning till eftersom vi spyr över dem det fruktansvärda som händer på allas vår bakgård, säger Anna Hultin. Och vi kan inte sätta allt det här obehaget på mänskor utan att ge dem möjligheten att efteråt få prata en stund om det de sett.
Diskussionen är frivillig och återkommande frågor är vad man kan göra åt situationen och vad man kan göra för att motarbeta mänskohandeln.
- De frågorna kommer nästan varje gång, säger Niklas Åkerfelt. Och så talas det mycket om man är för eller emot prostitution.
Enligt honom är det inte hans uppgift att komma med absoluta svar.
- Men jag kan fungera som bollplank och ge information. Mitt standardsvar är att attitydfostran är det viktigaste när det gäller de här frågorna.
- Det här är inte en vanlig pjäs, det är snarare en föreläsningsföreställning, säger Anna Hultin. Gränsen mellan publik och skådespelare är inte så tydligt i den här pjäsen. Eftersom jag vet mycket om ämnet så vill jag dela med mig av den kunskapen.