Det är viktigt att framtiden för Frontmuseet i Lappvik i Hangö tryggas, anser lokalhistorikern Tomy Karlsson från Hangö. Han hoppas på en lösning där en bredare organisation börjar sköta det privat museet istället för en person, Ralf Häggström, som i dag.
Tomy Karlsson säger att museet har en viktig uppgift. Den visar var gränsen för det finländska försvaret och den sovjetiska arrenderade basen på Hangö udd löpte från mars 1940 till senhösten år 1941.
– Det är få människor i den yngre generationen som känner till att det också här på Hangö udd försiggick strider bland på öar och på gränstrakterna till den sovjetiska marinbasen. Många tror att striderna bara fördes vid östgränsen.
Frontmuseets placering på en av gränspunkterna på frontlinjen är också viktig, säger Karlsson.
– Gränsen kallas Harparskoglinjen och var 40 kilometer lång.
Under sina glansdagar hade museet upp till 10 000 besökare per år.
Bekymrad
Också Tomy Karlsson hör till dem som är oroliga för Frontmuseets framtid.
– Jag måste nog säga jo, jag är orolig. Jag har en känsla av att museet inte har utvecklats alls på de två till tre senaste åren. Man hör allt mindre och mindre om museiområdet.
Tomy Karlsson konstaterar också att många saker på området är av trä, bland annat den så kallade Gyllene freden-korsun som finns på området. Den har funnits där sedan år 1981 och ägs av Hangö stad.
– Tidens tand gör sitt. Jag tror området skulle kräva en ordentlig sanering; kanske också tillbyggnader.
Staden och staten gör inget
Från Hangö museums sida säger t.f. museichef Laura Lotta Andersson att Hangö museum varken har möjlighet eller pengar att ingripa eftersom det är ett privat museum.
För att ett privat museum ska kunna få skattefinansierat stöd behövs det en mycket stark och tydlig struktur bakom museet, säger Andersson.
Det finns en förening bakom Frontmuseet, men i praktiken är det Ralf Häggström som sköter verksamheten och museet.
– Att sköta Frontmuseet är inte ett enpersonsjobb. Hur duktig man än är så tror jag inte att man klarar av det. Ralf Häggström skulle behöva hjälp och stöd. Frågan är bara om han vill ha det och om han kan få det, säger lokalhistoriker Tomy Karlsson.
Eftersom Hangö stad äger korsun på området kunde staden göra något för den i alla fall, anser Karlsson. Byggnaden är i dag i dåligt skick, säger han.
– Men när det gäller barackerna med utställningar och det som finns runtom korsun så är det Ralf Häggström med vänner som ska sköta om de konstruktionerna.
Karlsson säger att det vore viktigt att hitta en organisation som skulle ta över museet eller verka i samråd med Häggström för att museet ska utvecklas.
Samarbetet haltar
I Västnyland finns också andra museer som tar fasta på krigshistoria. I Degerby i Ingå finns museet Igor som belyser Porkalaparentesen och i Ingå finns också det militärhistoriska museet Kanonerna vid Torp.
Ett samarbete mellan museerna har varit på tapeten, men Tomy Karlsson tror att de geografiska avstånden kan sätta käppar i hjulet. Han rullar bollen till landskapsmuseet.
– Västra Nylands landskapsmuseum kunde kanske hålla i trådarna för att organisera ett samarbete mellan museerna. För samarbete i sig är säkert en bra sak.
Lena Selén som sköter museet Igor i Ingå säger att många som besöker Igor gärna skulle fortsätta sina resa västerut för ett besök på Frontmuseet. Många som besöker Igor har redan beställt ett besök till museet i Lappvik.
– Folk frågar också om vi kan ordna så att de kan besöka Frontmuseet. Jag vet inte hur det ska gå att ordna för jag har inte fått tag på Ralf Häggström och det borde jag få.
Selén kallar också Frontmuseet för en pärla och det främsta krigsmuseet som finns i Västnyland.
– Jag tror inte det finns något annat museum i Västnyland som lockar så här mycket folk varje år. Där finns rariteter, säger hon.
Lena Selén konstaterar att det behövs en stor arbetsinsats för att hålla igång ett museum som Frontmuseet. Hennes museum, Igor, är betydligt mindre än Frontmuseet, men ändå behövs det åtta timmar arbete dagligen. Det krävs både talkokrafter och ibland anställda för att hålla museet igång.
– Byahjälpen som kan städa, kratta och göra små reparationer är en stor hjälp för oss. Arbete skulle vi kunna ge åt hur många som helst. Det är bara frågan om lönerna.