Föreställ dig att någon kör in en gaffel i din hand. Det är en sådan smärta Tony Axberg lever med, dygnet runt, året om. För tre år sedan skippade Tony alla värkmediciner. Han vill inte leva som en levande zombie, drogad och helt borta. Han väljer hellre smärtan.
En arbetsolycka och en nervskada är orsaken till Tony Axbergs ständiga smärta i höger hand. Tony, som är hemma från Pargas, är yrkesmilitär och har jobbat vid Nylands brigad i Dragsvik, Ekenäs. Under ett Lapplandsläger år 1990 blev Tonys arm under en cirka 400 kilogram tung kanon. Handleden krossades, men att det gick så illa förstod inte Tony genast. I stället tillverkade han en egen provisorisk spjäla av en trälåda, bet ihop och fortsatte jobba. Det var först några dagar senare, när värken inte lättade, som han fördes till Kemijärvi för att röntga handleden. Därifrån bar det raka vägen av till militärsjukhuset Tilkka och en omfattande operation.
- Det byttes ben och handleden spikades ihop. Men värken försvann inte.
Nerverna hade tagit skada, det blev en kronisk smärta i Tonys hand, handled och arm. Tony har opererats flera gånger. Sedan 1990 har han varit sammanlagt tre dagar utan värk. Det var när en elektronisk stimulator opererades in i Tonys nacke och bröst.
- Men sedan drabbades jag av sjukhusbakterien, såren började varas, läkarna skar bort en del och jag blev isolerad i några månader. Efter det försökte de operera in stimulatorn på nytt, men läkarna gav upp efter några misslyckade försök. De kunde inte fästa trådarna i nerverna längre, det fanns för mycket ärrbildning.
- En tid trodde jag att värken låg mellan öronen. Det var så skönt den dagen jag fick besked, svart på vitt, att min smärta är verklig.
Tony har ändå varit på jobb mellan åren 1990 och 2005. Men han har varit sjukledig i långa perioder och tillbringat år på sjukhus. För varje år har smärtan blivit starkare och mer intensiv.
- Det hände att jag svimmade av smärta på jobbet. Det var om jag stötte handen.
Trots det var det en tung dag för Tony när brigadkommendören meddelade att Tony hade beviljats invalidpension.
- Men jag förstår arbetsgivarens beslut. Jag levde som en zombie, helt drogad av alla starka värkmediciner. Den sista tiden gick jag gick på de starkaste man kunde få. Därför var jag så mycket sjukskriven, jag var helt borta av bland annat morfin.
- Och i ärlighetens namn, jag tror att jag överdoserade. Jag minns inte.
Tony Axberg har långa minnesluckor. På sjukhuset försökte man hitta rätt medicinering. Han låg ibland på smärtpolikliniken och fick sina mediciner direkt i blodet med hjälp av en smärtpump.
Tony var 43 år när han blev pensionerad. I år fyller Tony 53. Det har gått tre år sedan han slängde bort alla sina värktabletter och plåster.
Slängde värkmedicinerna
- Det var i januari 2012 och jag insåg att jag var helt avtrubbad. Jag försökte få en läkartid för att diskutera min medicinering, men fick beskedet att jag skulle vara tvungen att vänta i sju veckor.
- Jag tog ingen läkartid. I stället tog jag hela dosetten med piller, 20 per dag plus två morfinplåster, gick till toaletten och spolade ner allt.
Den tid som följde vill Tony knappt tala om. Abstinenssymptomen var svåra, men efter tre månader blev det bättre. Men i stället har han oavbruten värk. Läkarna har fördömt Tonys handlande, men han säger själv att han tänker uthärda utan smärtlindring så länge det går.
Det enda som lindrar smärtan är när det är riktigt varmt. Men då ska temperaturen ligga på 28 grader eller varmare. Därför är vintrarna extra jobbiga. När Tony rör sig utomhus använder han ett stöd av läder eftersom minsta lilla stöt mot handen gör oerhört ont. Tre av fingrarna är lätt böjda, men Tony säger att han kan använda tummen och pekfingret.
Tonys hand
Så här ser Tonys hand ut. Utanpå ser man inget, men redan om Tony försöker räta ut sina krökta fingrar gör det väldigt ont.
- Nog har jag byggt det här huset med den här handen. För att kunna spika var jag tvungen att tejpa fast hammaren i min hand. Men det är klart, jag har kanske varit lite onödigt envis.
För att lindra smärtan måste Tony hålla sig igång hela tiden. På grund av värken sover han endast tre till fyra timmar per natt. Sömnbristen är ett problem. Mot huvudvärken, som han får på grund av för lite sömn, tar Tony receptfria, svaga värktabletter.
- Jag måste hålla tankarna borta från min värk. Tänker jag på värken börjar jag gråta.
Nära att dö 2006
Bara några månader efter sin pensionering tänkte det gå riktigt illa för Tony Axberg. Hans högra ben blev plötsligt helt svart och skulle inte hans vänner kallat på ambulans skulle Tony troligtvis dött.
Han hade drabbat av så kallade mördarbakterier, en särskild typ av grupp A-streptokocker med mycket snabb och aggressiv sjukdomsutveckling. På några timmar förstördes köttvävnaderna.
- Jag förlorade medvetandet och vaknade efter två månader.
Ingen har kunnat förklara varför Tony drabbades av de här bakterierna. Men läkarna har sagt att det var mycket nära att han skulle dött. Benet kunde räddas, men Tony fick höra att han kommer att bli rullstolsbunden. Också i det här fallet vann Tonys envishet. Han tillbringade sammanlagt ett halvt år på sjukhus. Under rehabiliteringen använde han kryckor, men den dag han skrevs ut lämnade han kryckorna på sjukhuset. En käpp var Tony däremot tvungen att skaffa eftersom det blev för besvärligt att hoppa fram på ett ben.
Idag går Tony rätt obehindrat. Han kan inte springa och ibland sväller ben och knäskål upp. Men Tony är seg. På sommaren vandrade han i Lappland. Han gick 60 kilometer på några dagar och besteg bland annat Saana fjäll i Kilpisjärvi.
Förlorade en son
Tony Axberg har varit gift och tillsammans fick Tony och hans fru två barn, Rony och Alf. Äktenskapet slutade i skilsmässa 2002.
- En stor orsak var nog att jag tillbringade så mycket tid på sjukhus. Frun fick rätt långt ta allt ansvar för barnen. Men vi är fortfarande vänner.
Idag är Rony 22 år och har flyttat hemifrån. Alf skulle vara 19, men sommaren 2009 miste den då 13-årige pojken livet i en tragisk olycka. Han blev under stenpelare och dog omedelbart.
- Han stod utanför en skolgård och skulle gunga på ett snöre som var fäst mellan två stenpelare. Pelaren brast.
- Nog kändes det ganska hemskt. Men jag har klarat mig ur krisen genom att prata, prata och prata. Första tiden undvek människorna mig, men numera pratar också de. Alf fick jaktkort redan som 12-åring och var med på våra jakter. I jaktlaget talar man öppet om honom och minns hurdan han var. Det känns bra.
- Första tiden grät jag varje dag, sedan en gång i veckan. Jag sörjer hela tiden, men inte kan man sluta leva. På graven finns ett ljus som brinner hela tiden. Jag blir påmind om olika saker som han sagt eller gjort här hemma, men numera konstaterar jag att, ja, det var då. Det är mitt sätt att överleva.
Tony och äldre sonen Rony talar sällan om det som skedde. Det händer, men Tony säger att brodern haft svårare att tala om det.
Fotograferar mycket
Väggarna hemma hos Tony är prydda av fotografier som han själv tagit. Tony fick sin första egna kamera 1972, men redan före det hade han fått fotografera tillsammans med sin morfar. Han minns hur han fick framkalla svartvita bilder i morfaderns toalett. Tony köpte sin första systemkamera 1984 och efter det har fotografering varit en kär hobby. Tony har runt 18 000 diabilder och 40 000 fotografier som han har arkiverat. Tony har också en imponerande samling med både äldre och nyare kameror, fotorullar och kameratillbehör. 
- Jag är en samlare. Men mina bilder har varit till nytta när det har skrivits historiker. Tack vare att jag har ordning på allting brukar de rätta bilderna hittas nästan genast.
- Men jag märker att jag borde ha fotograferat ännu mer och skrivit ännu noggrannare uppgifter om bilderna jag har tagit.
Tonys kamerasamling
Det är ordning och reda på Tonys saker. Han samlar också på frimärken, fjärilar, mynt… ja listan är lång.
Hjälper andra
Tony Axberg bor i ett hus cirka tio kilometer från Ekenäs. Huset är stort eftersom han har byggt till. Tony trivs ”mitt i skogen”, han vill inte bo inne i en stad. På Ekerö har han alltid något att fixa.
Dessutom vill han gärna hjälpa andra.
- Jag är utbildad elmontör. Några större jobb gör jag inte, men hjälper gärna med något smått. Det spelar egentligen ingen roll vilket arbete som ska utföras. Jag hjälper så länge jag kan. Men jag vill inte ha pengar, ett tack räcker.
När Tony håller sig sysselsatt skingras också tankarna och han känner inte lika mycket av den ständiga smärtan.
- Dessutom har jag själv fått mycket hjälp, så jag vill i min tur hjälpa andra.
Tony har renoverat det mesta i sitt hus själv. Men när handen ännu var i paket kom arbetskamraterna vid brigaden till hjälp.
- De kom en onsdagskväll och jag undrade nog när de frågade om jag hade bräder med mera. Jag hade då halva ytterväggen utan brädfoder. Nästa eftermiddag kom de, hela gänget och spikade snabbt upp alla bräder.
- Jag har svårt att begära hjälp, men det gäller att komma ihåg att man inte är någon stålman. I något skede kan man behöva hjälp.
Idag mår Tony rätt bra, men värken finns där hela tiden.
- Den är nog jävlig. Börjar jag tänka på värken gör det ännu mer ont. Det gäller att hålla sig sysselsatt hela tiden.
- I något skede blir jag säkert tvungen att ty mig till starka värkmediciner igen. Jag vet inte hur länge jag orkar så här. Det kan ta tio år, men det kan ske redan i morgon. Tar jag medicin går värken bort, men i stället halkar jag in i beroendet igen. Just nu är jag hellre klar i huvudet än en levande zombie.
- Det gäller att inte ge upp. Kastar man ankaret i sjön utan rep, ja, då är det ”farit”!
Du kan höra mera om Tony Axberg i Samtal om livet fredagen den 20 februari kl 11.03 och lördagen den 21 februari kl 20.03.