Bland alla tips som kommit till Fixa skärgården går det snabbt att sortera ut två rätt tydliga grupper. Den ena kan vi kalla ”varför lägger sig myndigheterna i allting” och den andra ”varför gör inte myndigheterna något åt detta”.
Det är framför allt miljömyndigheterna som missnöjet riktas mot då det gäller skärgårdsfrågor. De anklagas ofta för att sakna allt vad sunt bond- eller skärgårdsförnuft heter. Så fort en sten ska flyttas på en strand, borde myndigheterna få säga sitt. Fåglar ska skyddas mer än människor, snart förbjuds all jakt och muddra får man inte heller vid egen brygga. Låt skäriborna bestämma själva – de vet ju bäst!
Självreglering fungerar inte
Problemet är att sådan här självreglering oftast bara fungerar på individuell eller mycket lokal nivå. För skärgården som helhet räcker det inte med ”sunt skärgårdsförnuft” som enda rättesnöre.
Det inser vi själva också, då våra egna rättigheter är hotade. Du tycker myndigheterna är småaktiga då de vill ha reda på varje sten som flyttas. Men den dag holmgrannen tjuvmuddrar och kör upp muddermassorna intill din tomt då? Grannen använde ju bara sitt eget förnuft, precis som du hade gjort i en annan situation.
Sådana här situationer kallas ibland för allmänningens tragedi. Flera människor ska samarbeta (för ett gemensamt gott), men där det handlingssätt som är bäst ur ett individuellt perspektiv är dåligt ur det gemensamma perspektivet. Ofta resulterar det i överanvända naturresurser, något som det finns alldeles för mycket exempel på, också i vår skärgård.
Och det är därför vi har myndighetsreglering – för att det gång på gång brister i vår självreglering. Människan är en expansiv art, och trots alla sälar och skarvar är det i slutändan ändå människan som mest bidragit till förstörelsen i skärgården.
Vänd på steken. Beror skärgårdens och Östersjöns tillstånd på för mycket – eller för lite reglering?
För mycket eller för lite
Nu har jag försvarat myndigheter och byråkrater, som om inget var fel i deras verksamhet. Så är det inte. Precis som människan är en expansiv art, är också byråkratin expansiv. Den håller igång sig själv – och växer – genom att ständigt producera nya regler, bestämmelser, utredningar och utvärderingar. Myndigheter kan lätt växa sig till ogenomskinliga, odemokratiska maktcentra, som den enskilda medborgaren inte har en chans mot om det skär sig.
Det är en smal väg att vandra. För lite reglering resulterar i godtycke och ett vilda västern-samhälle, där den enskilda medborgaren inte kan hävda sin rätt och naturen blir den stora förloraren. För mycket reglering resulterar i myndighetsgodtycke och ett byråkratiskt samhälle där varje aspekt av mänskligt liv styrs av myndigheter. På få ställen blir denna balansgång så påtaglig som i vår skärgård.