Vi är på rätt väg. Samtidigt visar de senaste siffrorna att Finland bara har lyckats minska fosfor- och kväveutsläppen med en tredjedel av det som är målet för 2016.
I den plan som Kommissionen för skyddet av Östersjön (Helcom) satte upp 2007 för räddandet av Östersjön är ett av målen att nivåerna på näringsämnen ligger nära de naturliga redan 2021.
Det målet är i dag inte realistiskt, säger experter. Också delmålet fram till 2016 verkar vara svårt att nå. Riktningen är ändå den rätta, utsläppen minskar, men processerna i Östersjön räcker länge. I stället för om några år talar vi om tiotals år innan näringsnivåerna ligger på en acceptabel nivå.
- 2021 kommer ju ganska snart och processerna i Östersjön är inte så snabba. Så att få naturliga näringsnivåer på alla platser i Östersjön fram till 2021 tycker jag inte är realistiskt. Däremot är det möjligt att få naturliga näringsnivåer i framtiden och det ska man sträva efter, säger Vivi Fleming-Lehtinen vid Helcom. Källor: Helcom och Seppo Knuuttila/Finlands miljöcentral. En tredjedel på vägen
- Det är väldigt tajt, man får nog jobba hårt om man ska nå det målet. Egentligen är det nog inte realistiskt, det krävs väldigt väldigt drastiska åtgärder, säger Alf Norkko som är professor vid Tvärminne zoologiska station.
Minskning, men långsamt
I fjol uppdaterades målet för hur mycket Finland ska minska sina utsläpp till Finska viken senast 2016. För Bottniska viken krävdes inga utsläppsminskningar eftersom övergödningen är ett mindre problem där och Helcoms utsläppsmål gäller för det öppna havet. Finland har också egna nationella målsättningar för det kustnära vattnet och skärgården.
För det öppna havet är det nya målet för Finland är en minskning på 330 ton fosfor och 2430 ton kväve. Fosfor är det näringsämne som har den största effekten på till exempel algblomningen som just nu är ett problem på många havsområden.
Siffrorna för 2008 till 2012 visar att Finland ligger långt i från målsättningen för både fosfor och kväve. Hittills har vi nått kring en tredjedel av minskningen.
Siffrorna från andra länder kring Östersjön visar på en liknande utveckling. Utsläppen minskar, men inte i önskad takt.
Jordbrukets andel ökar då punktutsläpp blir mindre
Här i Finland har vi ändå lyckats minska på fosforutsläppet betydligt sedan början av 1990-talet. Punktutsläppen från städernas avloppsvatten och industrin har man kommit åt relativt väl. Utsläppen från jordbruket är en svårare nöt att knäcka.
- Det är väldigt besvärligt att åtgärda det, eftersom det handlar om så mycket diffusa utsläpp. Det är ju en annan sak att åtgärda punktkällor, säger Alf Norkko.
I dag står lantbruket för över hälften av kväve- och fosforutsläppen till Östersjön i Finland.
Maria Laamanen som är konsultativ tjänsteman vid Miljöministeriet säger att jordbrukets andel av utsläppen ökat i Finland eftersom man kommit åt punktutsläppen.
- I de baltiska länderna verkat det som om man blir bättre på att hantera avloppsvattnet från samhällen och då blir jordbrukets roll större. #FixaSkärgården
Varför går det så långsamt?
I bottensedimenten i Östersjön finns en stor mängd fosfor som lösgörs när syrebristen i havsbottnen ökar. Fosfor kan då stiga upp till ytskiktet vilket främjar algblomningen. När de döda algerna sjunker ned till bottnen ökar åter syrebristen och mer fosfor kan frigöras.
Det här kallas för intern belastning och är en starkt bidragande orsak till att övergödningen i Östersjön inte har sjunkit sedan början av 1990-talet trots att utsläppen har gjort det.
- Till exempel i Finska viken saktar den interna belastningen ned det arbete som görs för att förbättra havet. Men att säga att det inte är möjligt att förbättra situationen för att där finns en intern belastning, det stämmer inte, säger Vivi Fleming-Lehtinen vid Helcom.
- Vi vet att processerna är väldigt långsamma i Östersjön redan på grund av att vattnet byts ut så långsamt. Den interna belastningen och att Östersjön helt naturligt har syrefria bottnar gör tillfrisknandet mycket långsammare, säger Maria Laamanen.