Gurli Nurmi i Karis känner att hon är till besvär för andra. I dag är hon 83 år och ligger definitivt inte samhället till last. Trots en hel del krämpor klarar hon sig långt på egen hand. Hon har också haft ett händelserikt yrkes- och arbetsliv. Men Gurli har ett problem som är gemensamt för många äldre, hon känner sig ensam
Gurlis båda barn har dött. Barnbarn och barnbarnsbarn kan inte ersätta den förlusten.
- Det fattas en generation. Man har inte samma kontakt till de yngre som man hade till barnen.
Vi återkommer till Gurlis döttrar Gun och Ann-Kristin, men först lite mera om Gurli.
Jag lärde känna Gurli Nurmi för väldigt många år sedan. En bestämd, men hjärtlig liten dam, alltid lika oklanderligt klädd i dräkt. Som ung reporter på radion intervjuade jag henne i flera repriser när hon och några andra karisbor kämpade för att det gamla sanatoriet utanför Karis, Mjölbolsta sjukhus, skulle bevaras. Då visste jag faktiskt inte att Gurli själv vårdats där för tuberkulos. Senare kom jag i kontakt med henne när hon blev kommunalpolitiker och så fick jag förstås också höra mera om hennes karriär som tidningsjournalist, ett jobb hon hade lämnat några år före jag själv tog mina första stapplande steg på samma bana.
Krigsåren i Karis
Gurli, då med efternamnet Krokfors, föddes år 1931 i Österbotten. Som sexåring flyttade hon med sin familj till Västnyland. Pappan hade fått jobb på Billnäs bruk.
Småningom flyttade familjen till Karis och föräldrarna började bygga ett hus. Huset stod halvfärdigt när vinterkriget bröt ut.
Barndomen tog slut för Gurli i och med kriget. Hon minns många farliga situationer. Bland annat minns hon när mamman förde Gurli och hennes två yngre syskon bort från Karis centrum.
- Många hade hyrt rum ute på landsbygden, eftersom man trodde det var tryggare där. Jag minns hur vi gick i novembermörkret och att vi tog en paus på ett ställe. Min lillasyster, som bara var två år gammal, behövde ut för att kissa. Mamma gick ut med henne, men kom snabbt inrusande igen och sa ”nu är ryssarna här”. Det var jaktplan som kom lågt flygande.
- Vi gömde oss i källaren, men för att ta oss dit, var vi tvungna att gå yttre vägen. Flygarna måste ha sett oss, men vi klarade oss. Då förstod jag inte ännu att vara rädd.
När vi kom i land i Åbo stod alla vuxna på däck och grät
- Jag blev rädd den gången när vi hade gömt oss i en källare i Karis. Jag orkade inte gå själv eftersom jag hade lunginflammation. Min pappa bar ner mig och blev sedan stående med ryggen mot dörren. Plötsligt smällde det till, pappa flög framåt och dörren slogs upp. Det måste varit den gången som bomben slog ner bredvid kyrkan där det finns berg.
- Sedan kommer jag ihåg att mamma sade att det tar femton minuter innan bombplanen är tillbaka med ny last. De hade räknat ut att ryssarna hade sin militärbas i Estland
I Karis var järnvägen ett viktigt mål för bombplanen. Också begravningsplatsen fick många smällar.
- Ryssarna trodde gravgården var ett flygfält. Åtminstone sades så i radion där det sändes rysk propaganda.
På vårvintern beslöt Gurlis föräldrar att mamman och barnen skulle fly undan kriget till Sverige. Efter en dramatisk tågresa via Torneå nådde familjen Stockholm den 13 mars 1940, samma dag som vinterkriget tog slut.
- Men sedan började följande krig, när Hangö anfölls. Då for vi upp till Österbotten. Pappa blev inkallad.
Så värst länge blev de emellertid inte i Österbotten. De kom hem till huset i Karis. Gurli minns bland annat att hon kunde se skenet då Helsingfors bombades när hon stod utanför sitt hem.
Också nu klarade sig hela familjen, ingen dog i kriget. Men minnena är många och jobbiga för ett barn.
- Jag minns när vi kom hem från Sverige, dit vi reste också den här gången. När vi kom i land i Åbo stod alla vuxna på däck och grät. Jag förstod inte då, men orsaken var synen som mötte oss finländare. De ryska fartygen som låg vid hamnen.
- Ibland blir jag lite ledsen när sådana som borde komma ihåg krigen, inte gör det. Bristen på allting, gatuskyltarna i Uleåborg som var på tyska, barnen som skickades till Sverige och Danmark. Det var underliga tider.
Tuberkulosen
Vintern 1948 fick Gurli Nurmi kontorsjobb på Mjölbolsta sjukhus som var ett sanatorium. Det hörde till att personalen kollade sina lungor.
- Då upptäckte de att jag hade fläckar på lungorna. Det var bara att skriva in sig. Det var förresten 13 mars även det här.
- Sedan började ruljansen. Jag blev opererad tre gånger på Mjölbolsta och en fjärde gång i Sverige.
I Mjölbolsta blev Gurli opererad med enbart lokalbedövning. Vi talar om stora operationer, med borttagna revben och operationssår som går från nacken ner till midjan.
Gurli blev inte bättre trots operationerna i Karis. Hon åkte skytteltrafik mellan Mjölbolsta sanatorium och hemmet. Det var först i Sverige, en operation Gurli bekostade helt själv, som blev vändpunkten i sjukdomsförloppet. Utan operationen i Sverige skulle hon dött. Kampen mot tuberkulosen pågick mellan åren 1948 och 1954. Under de här åren fick Gurli och hennes man Ola två barn, döttrarna Gun och Ann-Kristin.
Tidningsjournalisten Regina
Gurli Nurmi har haft flera olika jobb, ett av dem var som journalist på tidningen Västra Nyland. Äldre tidningsläsare minns henne säkert som Regina. Gurli började jobba på Västra Nyland 1962 och på den tiden använde journalisterna pseudonym.
- Jag var ökänd som Regina, förtydligar Gurli.
Journalistkarriären började med att några forna skolkamrater, redan då garvade journalister, testade hennes kunskaper i rättskrivning. Hon skulle skriva en text om champagne, något hon skrattar åt än i denna dag.
- För det första har jag alltid haft lätt för rättskrivning, för det andra hade texten varit i tidningen samma dag. Barnsligt enkelt. 
Gurli började som korrekturläsare, men efter en tid fick hon börja skriva och blev småningom journalist. Under årens lopp kom Gurli, eller Regina, att bevaka många fullmäktigemöten. Dessa möten, speciellt i Karis, kunde dra ut på småtimmarna. Arbetsdagarna blev ibland väldigt långa.
- En gång ajournerades mötet eftersom de förtroendevalda började strida om något, som de sedan var tvungna att kolla upp nästa dag innan mötet överhuvudtaget kunde fortsätta.
Gurli Nurmi jobbade på Västra Nyland fram till sin sjukpension, som beviljades 1986. De sista åren på tidningen skrev hon med eget namn. Några år senare blev hon själv politiskt aktiv i sin hemstad Karis.
Politikern Gurli
Starskottet för Gurlis engagemang i det kommunala är svårt att slå fast. Hon har mer eller mindre alltid varit intresserad av sin hembygd och av lokalhistoria. Men hon blev invald i Karis stadsfullmäktige efter att hon och karisbon Erkki Tabermann samlade namn för att Mjölbolsta sjukhus (samma sjukhus där Gurli hade jobbat och vårdats för sin tuberkulos) skulle bevaras. Den här namninsamlingen är en av de större i Västnyland och väckte i tiderna stor uppmärksamhet både på lokal- och riksplan.
I dagens läge är Mjölbolsta inte ett sjukhus längre, men i många år var Gurli med i flera kommunala och kyrkliga förtroendeorgan.
Hon avsade sig sina kommunala uppdrag 2003. Orsaken var att hennes man Ola var väldigt sjuk. Dagen efter att Gurli hade lämnat in sin avskedsansökan till fullmäktige dog mannen.
Att mista sina barn och ensamhet
Gurli har två döttrar, Gun och Ann-Kristin. Gun föddes 1950, Ann-Kristin 1952. De dog åren efter varandra, 2007 och 2008. Det här har varit en stor sorg för Gurli.
- Tyvärr är det så att det fattas en generation Barnbarnen kan inte ha samma känslor för mig som om jag vore deras mamma. Jag frågar mig ofta varför det var deras tur att gå bort. De som var unga. Skulle jag vara till någon glädje för någon, men jag tycker inte jag gjort någon nytta sedan dess. (när barnen dog)
familjeporträtt
Gurli känner sig ensam. Hon klarar sig långt på egen hand, men eftersom hon inte orkar gå några längre sträckor känner hon sig isolerad i sitt hem. Hon går inte till matbutiken längre.
- Dumt nog sålde jag bilen. Nu har i och för sig körkortet också gått ut.
Hon anlitar privat städhjälp och har ett trygghetsalarm som hon har använt en gång. Men den gången var egentligen onödig säger hon själv. Hon får hem matvaror, men det är inte samma sak som att välja själv. Ibland är vissa saker som hon beställt inte med i matkassen. Gurli har tagit offert av en privat firma som erbjuder hjälp till äldre.
- Men det skulle ha blivit över 500 euro per månad, det var för mycket.
I samma hus finns en väninna som hon delar tidning med. En annan, yngre väninna har tidigare tagit henne till kyrkan och gudstjänsterna på söndagarna. Nu är väninnans man sjuk och gudstjänstbesöken har därför uteblivit.
- Jag vill inte ringa och störa barnbarnen. Jag känner att jag bara är till besvär. Det blir så, vet du. Livet går sin gilla gång. Ibland tycker jag att ”i morgon ska jag göra det och det”. Det mesta av det är ogjort. Bland annat har jag en massa kläder jag borde gå igenom. Efter att flickorna gick bort har jag gått ner i vikt. Mina dräkter är för stora för mig nu. Men en röd kilt som tidigare var för liten för mig är nu lagom stor. Ja den är nästan för stor. Den är nu på kemtvätt.
- Jag har ju tv och radio. Sedan har jag en hel del musik att lyssna på om jag bara ids. Dessutom läser jag mycket.
- Nu tycker jag att jag har levt ett långt liv. Jag trodde aldrig jag skulle bli så här gammal. Men jag har haft ett bra liv och många fina minnen. Man borde fara ut någon gång och slå klackarna i taket. Men det skulle jag ju inte klara av, säger Gurli Nurmi och skrattar hjärtligt.
- År 2002 fick jag förresten ett förtjänsttecken. Finlands vita ros med guldkors, av första klass. Jag fick det för mitt intresse och engagemang i samhällsfrågor. Det känns fint. Inte hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle få något sådant.
Samtal om livet med Gurli Nurmi hörs i Radio Vega på torsdag 20.11 kl 13.03 och 22.11 kl 20.03. Intevjun med Gurli är en del av Yles riksomfattande kampanj Använd hjärtat, vars mål är att sammanföra unga och äldre.
Läs mer om Använd hjärtat:
Till kampanjsidan Använd hjärtat
Hur kan du delta i kampanjen?
Frida och Pernilla: Sätt igång det goda