- Sidu, det där är underligt. Det är inget vatten i havet, sade Synnöve Karlsson till sin man Frey.
Det här väckte inga misstankar hos paret från Sjundeå som hade flytt det finska vintermörkret för att fira jul i Phuket i Thailand år 2004.
Det var en vanlig solig morgon på julannandag. Paret Karlsson hade just ätit morgonmål och naturfenomenet väckte Freys uppmärksamhet. Synnöve blev kvar på hotellet medan Frey plockade med sig kameran och gick till stranden för att knäppa några bilder. Det borde han inte ha gjort.
- Jag hann ta en bild. Sedan märkte jag att jag stod med vattenytan till midjan. Det kom ingen våg utan vattnet bara steg, som om det pumpats upp från marken.
Samtidigt hörde han fru Synnöve ropa till honom från balkongen. Hon hade redan insett att katastrofen var ett faktum. Nu skulle han fort bort från vattnet och det som fanns kvar av stranden.
Solstolar, bord och televisioner stockade
Hotellet låg ungefär 50 meter från stranden. Trots den korta sträckan var det kämpigt att komma fram. På marken flöt solstolar och annat lösöre. Alla på stranden lyckades inte springa ifrån vattenmassorna som svepte in. Frey lyckades ta sig till hotellet, men faran var långt ifrån över.
- Båda passagerna från stranden till hotellet var igenbommade med vatten och bråte. Den enda chansen att komma vidare var att klättra upp längs väggen.
Frey kastade sandalerna till balkongen på andra våningen. Så här fick han ett bättre fotfäste, men nu gällde det att klättra vertikalt. Han lyckades få tag i balkongräcket ovanför honom.
- Tydligen hade jag så mycket krafter att jag lyckades vräka mig över och in i balkongen.
Klättrade i chock
Nu kom den andra tsunamivågen.
- Skulle det ha varit en rak vägg skulle jag inte ha suttit här i dag. Jag hann klättra upp.
Frey tackar sin fru Synnöve för att hon kunde dirigera honom från balkongen. Hon såg och förstod situationen. Dessutom var Frey troligtvis i chock.
- Det som beskriver mitt tillstånd var att jag glömde mina tofflor på balkongen. Jag var redan högre upp när jag märkte det. Och jag klättrade ner tillbaka efter de här gamla tofflorna!
Vattenmängderna fick hotellets hela första våning att rasa ihop. Glassfönster krossades och allt löst material, bord, stolar och televisioner forsade ut.
Frey tror det var tur i oturen att tsunamin sköljde in på morgonen.
- Alla hade vaknat, men hade inte hunnit ner till stranden. Skulle vågen ha slagit till några timmar tidigare eller senare skulle dödsantalet på Karon beach i Phuket ha varit mycket högre.
Tåg väckte förfärliga minnen
De två första vågorna orsakade dödsoffer och förstörelse. Elkablar och vattenledningar var av. Det var kaos. De första vågorna var tysta, men Frey minns den tredje vågen. Det smällde och brakade. Det obehagliga ljudet har satt sina spår i Frey.
Det var strax efter nyår år 2005. Paret Karlsson hade återvänt till Finland. En god vän till Frey ringde och frågade om han vill gå på en promenad.
- Jag gick till honom under viadukten i Sjundeå och just då passerade snälltåget från Helsingfors. Den som gått där vet hurdant oljud det för.Jag började springa i fullt fart mot hemmet, utan att jag visste om det. Först efter 50, 60 meter kom jag till sans och stannade. Ljudet från tåget var ungefär det samma. Det var något slags trauma.
Frey och Synnöve Karlssons barn och barnbarn skulle flyga till Phuket senare på samma dag som tsunamin vällde in. Blotta tanken att även hans barns familj skulle ha varit på plats ger rysningar hos Frey.
- Man vet aldrig hur det skulle ha gått. Jag tackar högre makter.
Lärorik dag
Den ödesdigra dagen har gett Frey Karlsson perspektiv.
- Om någon frågar om jag skulle vilja uppleva det här på nytt svarar jag nej, förstås. Men ställer man frågan om jag skulle vilja ha det oupplevt säger jag också nej.
Frey säger att han värderar sitt liv högre efter katastrofen.
- Det handlade om högst en minut som avgjorde om jag överlevde eller inte. Det förändrar en. Jag ser på mina nära och kära, vänner och medmänniskor på ett helt annat sätt än tidigare.