En stor del av elektronikavfallet kan repareras och återanvändas. Men det finns ingen ekonomi i att göra det. Tvärtom ligger ekonomin i att plocka isär apparater och sälja metaller.
Stefan Nyholm är en man som går mot strömmen. Han reparerar vitvaror i Västnyland. Efter många år på Nokia i Salo blev han arbetslös. Det gällde att hitta något nytt och han tog över en verkstad i Ekenäs. 
Stefan Nyholm miste jobbet när Nokia lade ner i Salo. Nu reparerar han vitvaror.YLE/Antti Lempiäinen
- För många är det nog en ovanlig tanke att saker kan repareras, det är nog bara så att alla tror att om något går sönder idag, så är det bara att slänga, konstaterar han. Men det är inte ovanligt att människor har fel.
- Ibland känns det fel mot maskiner att de slängs, när de har något småfel, som det är lätt att reparera. Typ om en glasskärva kommer in i pumphuset och stockar pumpen i diskmaskin. Det låter kanske komplicerat, men det är en lätt match bara man vet hur det görs. Sedan är det bara att tuta och köra igen, säger han.
Stefan Nyholm låter entusiastisk när han talar om att reparera maskiner. Han brinner för vitvaror. Det visar sig att det ofta är samma fel som förekommer. I kylskåpen ger termostaten upp, men det kostar inte mycket att reparera.
- Den är jämförbar med strömbrytaren på väggen, så den är igång och av väldigt ofta beroende på hur mycket man fladdrar med dörren. Men den lönar det sig definitivt att reparera om man annars är nöjd med kylskåpet, säger han.
Han har drivit företaget i ett år. Hittills har telefonen ringt regelbundet, rekordet är 27 samtal på en dag.
- Knappast är det en guldgruva, men om jag klarar mig så jag nöjd, säger han.
Mot lagens anda
Medan Stefan Nyholm satsar på vitvaror tar återanvändningscentralerna emot allt. Det finns en avfallshierarki, enligt den ska mängden avfall minimeras. I avfallshierarkin prioriteras återanvändningen av apparater högre än materialåtervinningen. Det betyder att maskiner helst ska repareras istället för att plockas isär och säljas som material.
Spotlight gjorde en enkät bland bland medlemmarna i Finlands Återanvändningscentraler. Den visar att återanvändningen är klart mindre än återvinningen. Vid tre återanvändningscentraler av fyra återanvänds mindre än 20 procent av elektronikavfallet.
Ekokaarina i St Karins samlar in 300-400 000 kilo elektronikavfall. Av det återanvänds 10-15 procent.
- Det är helt klart mot avfallshierarkins anda, men det är inte så mycket vi kan göra åt det. Det är så det fungerar i Finland, säger Pentti Kallio verksamhetsledare vid Ekokaarina.
Pengarna finns i metallhandeln
För Ekokaarina är metallhandeln lönsammare än handeln med hushållsmaskiner. Att plocka isär maskiner och sälja metaller ger betydligt mer än att sälja begagnade tvättmaskiner eller datorer. Eller fjärrkontroller två euro styck. När vi går omkring i lokalerna visar det sig att Ekokaarina är väldigt selektiva med vad som repareras. Att reparera kostar. Nya varor är billiga. Ekvationen är enkel.
- Ta till exempel dammsugare, en ny kostar 99 euro. Det är onödigt att ens försöka konkurrera med det. Däremot kan en begagnad tvättmaskin mycket väl gå åt. Det finns alltså en marknad, men vi måste bli bättre på att förse den med bra produkter.
- Problemet finns i hela kedjan, men det är klart om man redan i insamlingsfasen behandlar elektronik som skrot, så blir det skrot, säger verksamhetsledare Pentti Kallio.
Serty rf är en av de organisationer som ansvarar för insamling av elektronikavfall. Den ägs av importörer och tillverkare hushållsapparater, alltså de som har ett intresse av att sälja nytt. Men verksamhetsledare Arto Puumalainen på Serty ser ingen konflikt i upplägget.
- Återanvändningen sker i så hög grad det är ekonomiskt möjligt. Allting som en människa har byggt kan en människa reparera, men till vilken kostnad? När nya apparater blir billigare är det helt enkelt inte meningsfullt att reparera sådant som inte går åt, säger Arto Puumalainen.